-
Det känns som att ingen förstår. Det finns egentligen ingen jag kan prata med rakt ut. När jag pratar utseendemässigt säger alla samma sak - men du är jättesöt!
Ni säger väl det, men jag förstår inte. Allting är nere just nu.
Funderar kanske på att ta bort Facebook eller nånting. För helt ärligt är det därifrån alla jävla ideal kommer.
Jag vet knappt vem jag är eller vad jag vill.
Jag vet att jag vill rida igen. Jag känner hästtjejen innuti mig, som fortfarande har giftet kvar i kroppen, även fast mamma säger att jag inte har det. Hästtjejen, tönten, finns kvar. Den i den världen är jag mig själv. Får skratta, gråta, leva.
Ingen fasad, fejkade leenden eller den där halvtimmen det går åt att sminka sig. När det ändå bara är 25 % av mig som älskar att sminka sig.
Egentligen, vill jag vara i stallet, dag efter dag. Ett litet, men ljust stall. En fin anläggning. Ett bra ridhus. Bra ridvägar. Bra paddock. Lyxen att ha det fint - men knappt några människor. Där man får vara i lugn och ro med de djur som skiter fullständigt i om jag är sminkad eller inte. Varför, varför blev det inte jag och Casio? Varför?
Jag är så tom. Och samtidigt full. Tom på kärlek. Full på sorg och problem som bara blir mer och mer.
Jag vill ut ur den här jävla perioden. Ta av tandställningen, få långt hår, bort med alla finnar. Bort från tonåren. Jag vill bli vuxen och en framgångsrik psykolog. Leva ensam. Ha roligt. Inte gråta. Som nu. Inte känna att hjärtat och hjärnan är fyllda med problem, dålig självkänsla, sorg och ett självförtoende på noll.
Jag vill hjälpa människor ur samma kris som jag är i just nu.
Jag vill vara i stallet med Casio. Jag vill försvinna. Jag vill dö.
Kommentarer
Trackback
