Livin' on a prayer

Jag vet inte varför. Men allt det här skrämmer skiten ur mig. Jag är rädd. Rädd för allt. Rädd för mig själv.
Jag gör honom illa. För att jag inte förstår. För att jag är rädd. Förlåt. Det sista jag vill göra är att göra dig illa.

Jag trycker undan allt. Bygger upp den där muren igen som rasade när allt var som värst. Men du hittar sprickorna och tar dig igenom på något sätt.
Jag hatar det. Jag vill inte vara i underläge, sårbar för allt och alla. Den svagaste punkten jag har, är du.
Jag lovade mig själv att aldrig mer släppa någon så nära inpå igen. Sprickorna var osynliga för alla trodde jag. Ingen tittade så nära, tills du kom och sökte igenom hela mig.

Jag känner mig så jävla svag, rädd och ynklig. För jag vet inte vad som händer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0