lät mig tro

nu väntar jag. nu väntar jag på någon som var som han. någon som inte vill ha mig för att jag ser bra ut.
nu väntar jag på någon som bryr sig om mig. precis som han gjorde. även om allt sket sig, så tyckte han fortfarande om mig för den jag faktiskt var och ingen annan.

jag blir så rädd. jag får flashbacks från den 29 februari varje dag. vid varje tillfälle som liknar det minsta lilla dem ögonblicken så får jag återblickar. jag känner allting igen och får rysningar. jag vill tillbaka. varför utnyttjade jag inte varje tillfälle? hade det räddat något?

när jag knappt kan gråta när jag är ensam så är det illa. jag kan inte vara svag. inte ens för mig själv längre. jag trycker tillbaka och bildar en mur för mig själv. för mitt samvete och förnuft.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0